I söndags spelade vi bortamatch mot FBC Viljan. Det var troligtvis den på papperet tuffaste matchen i seriespelet hittills denna säsong. Undertecknad har sett Viljan vid ett par tillfällen tidigare och visste innan matchen att det var ett samspelt och fysiskt starkt lag. En härlig utmaning för de två femmorna och målis-Irma som vi ställde upp med.
Det blev en härlig match med högt tempo och många lärorika
situationer. Stundtals spelade vi runt bllen riktigt fint men hade lite svårt
att komma till kvalificerade målchanser. Vi tog i alla fall ledningen med 1-0 i
den första perioden efter att Hanna Petersson smackat in ett frislag där Ebba
Hofvendahl stod för petningen. Viljan vände dock på steken mot slutet på
perioden och kunde gå till pausvila med ledning 2-1.
Den andra perioden blev lite mer målfattig, bara ett mål
föll och det var dessvärre hemmalaget som stod för det.
Trots underläge 3-1 kände vi att vi hade bra chans att komma
tillbaka i den tredje perioden. Tyvärr fick vi sämsta tänkbara start med
baklängesmål efter 8 sekunder. Trots dubbla assists av Vilja Andersson till mål
av Tuva Linder och Sofia Alvérus kunde Viljan ändå ligga steget före i
målprotokollet under hela matchen. Slutresultatet blev 6-3.
Det som framförallt skiljde lagen åt var Viljans
effektivitet och förmåga att komma till bra målchanser framför vårt mål. Viljan
sköt inte så många skott på mål, 12 stycken, men skotten kom ständigt från bra
lägen och Irma i målet var chanslös på de flesta av målen. Vi behöver bli
tuffare och elakare framför båda målen om vi vill vinna den här typen av
matcher framöver. Spelmässigt var vi annars bra med och jag tycker att vi hade
fler fina upprullande anfall än våra motståndare. Tyvärr vinner man inte matcher
på snyggt passningsspel – däremot lovar det gott för framtiden!
När man summerar matchen ska man ha med sig att Viljan var
något äldre än oss i genomsnitt. Deras medelålder i matchen låg på 14,5 medan
vår var 13,4.